english, please

Hetast i Casablanca är Sheraton och hetast på Sheraton är karaokebaren. Hetast där är de mångtaliga och släthyade arabflickorna som inbjuder dig till ömsesidig blickdrunkning och inte sällan något betydligt mer lukrativt.
      Come to where the full, rich flavour is, come to Sheraton in Casablanca. Nowhere near as Rick's as Bogart in scenic, fake-moroccan movies or else. Casablanca är Afrika och Europa och Casablanca är också väldigt mycket 1998. Så glöm Ingrid Bergman, glöm Sams bruna fingrar och glöm ökenromantik, för Sheraton in Casablanca is the Asshole Power Resort and not without some very good reasons.
      Med en befolkning på minst sex miljoner är Casablanca Afrikas femte största stad. Där finns världens högsta minaret (högre än två Kaknästorn) och en parodisk känsla av kulturell kontrastrikedom. I armhålan av de tolvfiliga avenue des F.A.R. respektive Mohammed V, längs vilka storhotellen står på rad, ligger den gamla medinan, bokstavligen från vikingatiden. Bredvid står en gammal, eller tja, den är väl från 30-talet, minaret och ser fortfarande ut som att den hör hemma på ett sepiatonat fotografi och ter sig vidare anakronistisk både i jämförelse med de runtomkringtornande spegelskraporna och den bakomliggande medinamuren.
      Medinan i armhålan och som en armhåla buskig, svettig, trång, varm och mörk är den men ändå fylld av färger och musik och liv - fast inte för dig. Att promenera medina med NK-kavaj är som att åka på safari med cykel. Jobbigt, alltså, så runda ett kvarter där inne och rädda dig sedan ut på avenyn.

HOTELLEN UTGÖR SOM sig bör på en plats som denna såväl härbärgen som mötesplatser och nöjesmetropoler. Du har lättviktiga Holiday Inn en bit bort från de övriga, du har mahognytunga Royal Mansour med sin förtjusande och ärkevördiga mässingsbar, och du har Hyatt Regency med den kitschtråkiga och folktomma "Casablanca"-baren, befolkad endast av falsk rekvisita från filmen med samma namn.
      Och så har du Sheraton och Sheraton är Sheraton och Chivas Regal är Chivas Regal och det gillar du men det är inte det som är grejen, för i Casablanca är Sheraton kungen av nattliv och det vill inte säga lite i ett land där kungen har lika stor makt som Gustav Vasa hade i Sverige när det begav sig.
      En Sheraton-kväll i Casablanca börjar på någon av hotellets restauranger, samtliga belägna en trappa upp från lobbyn. Du kan välja den marockanska med mintte, kuddstolar och levande musik uppförd av gubbar från trakten. Det alternativet får betraktas som något...oseriöst? We don't go native these days, som brittiska generalkonsuln sa och det bör inte du göra heller.
      Besök i stället franska matsalen Le Trianon och låt dig serveras av ett par kvicka och vänliga gossar i fez och etniskt riktiga men inte störande mc hammer-byxor. De är tillmötesgående, svarar på dina undringar, frågar om de kanske kan få ta med sig lite kryddor till dagen därpå, will you be in the bar tomorrow evening?, som en present, from our country? Du ler jakande och beställer in mer vin eller öl eller vad du nu dricker. Kostar gör det ingenting heller och maten är fransk eller internationell eller vad man ska säga och god.

MEN MAT ÄR bara mat och när maten är äten släntrar du över den lilla balustraden, blickar ner över lobbybaren och möter några vackra blickar som spanar uppåt, som spanar åt alla håll i den glas- och guldglänsande miljön. Du går sedan in i och omsluts av the Casbar, den stora baren, karaokebaren och tillika uppvärmingslokalen för en riktig Sheraton-kväll i Casablanca.
      Du ser ett stort fyrkantigt rum, med några avsatser i golvhöjdsskillnad, med en sittbar längs bortre sidan och en stor, bred pelare alldeles framför, för att ge baren i baren lite avskildhet. I mitten på väggen till höger leder en dörr till den japanska restaurangen och mitt emot den, till vänster från ingången, ligger den arabiska. Direkt till vänster står en flygel och diverse elektronisk musikutrustning samt en TV. Det vankas karaoke.
      I baren sitter folk av skiftande kaliber, språk och valör. Männen är propert klädda men stämningen är hög. Där finns såväl yngre som äldre, men med ett tak på runt 60 år. Det finns mycket kvinnor, många av dem unga och de ser trevliga och glada ut och de möter gärna din blick och några av dem är slående vackra. Många verkar känna varandra, oavsett könsgränserna. Det är inte en överdrift att benämna stämningen uppsluppen.

Downtown Casablanca en tidig kväll i mars. Till vänster minareten utanför medinan. Se upp för fallande klocktorn.

NÄR KARAOKEN SÄTTER igång är baren proppfull. Någon har samlat in anmälningar och den första sångaren ropas upp. Det är en tjock och proper affärsmansliknande Ali från norra Marocko och han svettar sig genom en spansk romantisk evergreen med sedvanlig bravur; här är det viktigt att kunna framföra sången med snits, kraft och galans. Under applåderna banar sig nästkommande artist mellan borden och det är en kvinna och hon är arab och ser väldigt, väldigt sexig ut, för att säga det utan omsvep. Hon sjunger på arabiska en maghrebpopdänga som alla kan texten på utom du och du kan den inte trots att den löper i europeisk klartext från höger till vänster på TV-skärmen. Kulmen är ett extraljust och utdraget ökenwail mot slutet av låten och församlingen applåderar och jublar. Innan kvällen är slut har du även hört karaokesång på engelska, franska och italienska.
      Så småningom börjar du prata med en prydlig, ung man som visar sig vara student vid universitetet i Casablanca. Han är extremt trevlig och tillmötesgående. Han bjuder dig att bo hos honom nästa gång du är i Marocko. Han bekräftar att alla kvinnor, varenda en i lokalen av alla de över hundratalet unga, söta och västerländskt propra kvinnorna, är prostituerade. Han bekräftar också att prostitutionen har en annan form än vad européer kanske är vana vid, att det kan vara ett sätt för unga män och kvinnor att träffas. Han berättar vidare att det inte bara är att stolpa fram och fråga vad det kostar:
      -"De måste acceptera dig. Du måste kunna föra dig, prata med dem och charma dem. Tu ne peux pas être un con. Sedan kanske det är en av flickorna som du kommer bäst överens med. Då kan du fråga henne om ni ska gå till ditt rum. Ni får också göra upp vad det kostar. Hon säger kanske 1000 dirham och om du tycker det är för dyrt säger du 600 och så kanske ni kommer överens om 800."

VID TVÅTIDEN AVSLUTAS karaoken. En av flickorna sjunger Unchained Melody och går runt i lokeln med mikrofonen. Många har gått och när du kommit ned i källaren till discoteket Ceasar's Palace förstår du vart alla tagit vägen. På dansgolvet krumbuktar sig ett tjugofemtal tjejer, många i ensamt majestät. En ser ut som Neneh Cherry, en kunde varit Bond-brud och en ser ut som en småknubbig normalarabiska. Ett par kostymherrar dansar ystert i baren och skojar med några lite äldre men fortfarande mörkt sköna kvinnor. De ger intryck av att ha känt varandra i åratal; alla parter verkar vara helt och hållet harmoniska i situationen.
      Hur harmonisk du känner dig beror på vem du är, din sinnestämning och inte minst hur många av de små 120 dirhams-ölen du klämmer i dig. Du kanske står och funderar på om vem du ska prata med, kanske om du ska dansa lite och om du då ska flörta med någon. Men du upptäcker nog att många av dem inte alls är intresserade av dig och du förstår att du inte förstår hur det här fungerar. Eller kanske någon är intresserad. Att inte förstå inbegriper alla möjligheter.

Prefekturtjänstemannen Abdul framför moskén Hassan II i Casablanca, med världens högsta minaret. Abdul har aldrig varit på Sheraton men han kan däremot älska med fem kvinnor i rad om han röker hasch.

HUR SOM HELST lär du inte få stå hela natten i fred. Du hänger i baren och klockan har blivit fyra, halv fem och du har förstått att du inte förstår, men vad flickorna som nu kommer fram vill står fullkomligt klart. Hej, säger de och ställer sig så nära att era kroppar rör varandra på flera ställen. De rör vid din skjorta och tittar uppåt och rakt in i dina ögon och de ler. Ni pratar lite grand på franska, ett språk ingen av er behärskar, men det gör inget för det finns ändå inget att säga.
      Hon får en cigarett, du köper en drink och funderar på som ska hända härnäst. Hon är en "fassia", det vill säga hon kommer från Fez, den religiösa och kulturella metropolen mellan Atlas- och Rifbergen, djupt in i det marockanska inlandet. Hon heter Kelpa. Henne kompis heter Hassana och förutom att de är sensuella och liksom stilla simmar i ett löfte om att kunna skänka dig en sublim och ändlöst stegrande njutning bortom den stånkande kopulationen, är de unga och verserade, prydliga, flexibla, praktiska, servicemindade och diskreta. "Ge mig ditt rumsnummer så kan jag komma lite senare", säger de och deras mörka, vätskande ögon gnistrar i discolampsskenet. Det är då du väljer.

text och foto: RIKARD WESTMAN
illustration: DANIEL EGNÉUS

This is the Asshole Power Resort currently on display, Sheraton Casablanca Hotel in Morocco. There you find restaurants, bars, karaoke, a discotheque and overall an extraordinary assortment of services.
© Copyright 1998 Asshole Magazine

asshole 1/98 \ editorial \ zeitgeist \ homme \ femme \ concept \ moda \ power boy\resort\garment \ conte \ bowles