english, please

Författaren och kompositören Paul Bowles symboliserar 40- och 50-talens intellektuella och kosmopolitiska Tangier, staden i norra Marocko som fram till 1956 fungerade som en internationell frizon.
      Han inledde karriären på hemmabanan New York genom att skriva baletter, operor, Broadway-partitur och filmmusik åt bland andra Orson Welles och Tennessee Williams.
      Som författare var han en inspiratör för beat-generationen och räknade bland sina personliga vänner William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Truman Capote och Jack Kerouac. Bästsäljarromanen The Sheltering Sky, från 1949, filmatiserades 1991 av Bernardo Bertolucci.
      Idag är Paul Bowles en åttiosjuårig legend på dekis i ett Tangier tillika fjärran sin forna storhet och dränkt i fattiga landsbygdsbor som sökt sig i riktning Europa i takt med omvärlden kräver en minskning av Rif-bergens gigantiska haschproduktion.
      Asshole Magazine sökte upp honom.
His cry went on through the final image: the spots of raw bright blood on the earth. Blood on the excrement. The supreme moment, high above the desert, when the two elements, blood and excrement, long kept apart, merge. A black star appears, a point of darkness in the night sky's clarity. Point of darkness and gateway to repose. Reach out and pierce the fine fabric of the sheltering sky, take repose.

(ur The Sheltering Sky, 1949)

Han var en föredetting, en modern kraschlandad pterodaktyl i slarvigt regummerad inkarnation och redan låg han en förtida lit de parade bortom världen i en stad på andra sidan kulturen eller rättare sagt i dess gamla knytpunkt. Vem som vänt vem ryggen? Ingen var det, men ändå blottades det trötta gapet och släppte gång på gång ifrån sig sin stinkande andedräkt.
      Förhänget drogs åt sidan. Jaha? Vem? Jaså. Säg fem minuter. Och strax därpå de unga männen som bävande trevade sig in i mörkret och satte sig på huk på golvet. Som tillbedjande. Det är klart han talade till dem när de kom i så angelägna ärenden.

Franska bjudpraliner
VI HITTAR BOWLES i en simpel lägenhet i Tangier, högst upp i ett lika anspråkslöst fyrvåningshus, ett par kvarter från spanska konsulatet. En flicka följer oss upp i den knakande hissen. "BOWLES" står det på dörren. Vi knackar och en spansk, äldre kvinna öppnar. Träffas Paul Bowles? Hon försvinner iväg. Kommer tillbaka och håller fram en uppspärrad hand: fem minuter, inte mer.
      Vi passerar genom ett mörkt rum. Det luktar gott, som av söta örter. Vi forcerar ett förhänge och där ligger Bowles i sin säng, under brokiga lakan, iklädd en brun, klassisk morgonrock med näsduk i bröstfickan. Kring halsen löper en mönstrad sidenscarf. Hela rummet är mörkt och fyllt av böcker och prylar. Fönstret täcks av en absolut tät brun filt och det enda ljuset härrör från en rad starka lampor ovanför sänghuvudet.
      -Good afternoon, säger vi tveksamt.
      -Come closer, come into the light so that I can see you, svarar Bowles, med svag röst. Han ser bekymrad ut på gammelmansvis.
      -You see, I have glaucoma, so I can't see very well, ursäktar han sig.
      Vi går hastigt genom rummet och håller fram våra huvuden ordentligt när vi skakar hans hand.
      -It's an honour to be here, säger vi och menar det.
      Hans torra vita ansikte spricker upp i ett lika uppriktigt leende. Vi sätter oss först på huk och sedan, när benen somnat, direkt på golvet. Förvirrade av den originella inramningen kommer vi oss inte för med att fråga något alls till en början. Istället bjuder Bowles på choklad.
      -Där. Den vita asken, säger han och pekar på det överfulla, runda bordet bredvid sängen. Bland högarna av papper och böcker står en pappkartong med franska bjudpraliner. Vi räcker den till honom.
      -Nej nej, ta ni, säger han.
      Vi tar varsin pralin och frågar om inte han också vill ha. Strax tuggar vi alla tre där i halvmörket.
      Vi ser oss omkring i rummet. Bredvid ligger ett nyöppnat FedEx-kuvert och en tjock pappersbunt vars förstasida säger något om en avhandling om Paul Bowles och Marocko. Vid sängens fotända skymtar fotoböcker, tekannor och diverse meterlånga, ihoptrasslade faxutskrifter.
Because we don't know when we will die, we get to think of life as an inexhaustable well. Yet everything happens only a certain number of times, and a very small number really. How many more times will you remember a certain afternoon of your childhood, some afternoon that so deeply part of your being that you can't even conceive of your life without it. Perhaps four or five times more, perhaps not even that. How many more times will you watch the full moon rise? Perhaps 20. And yet it all seems limitless.

(Brandon Lees favoritcitat från The Sheltering Sky)

"Jag har aldrig förstått mig på kaféer"
DET VISAR SIG att Bowles hörsel är starkt nedsatt. I stort sett alla frågor tvingas vi ställa både två och tre gånger. Men när han hör så förstår han. Bowles är gammal och gisten, men kan fortfarande föra en vettig konversation och inte sällan skämtar han med en munter lyster under de ihopfallna ögonlocken. Hans svar är emellertid inte alltid i samklang med vad man skulle kalla en rak logik.
      Vad tycker du om Tangier idag?
      -It's awful. Everything has gone worse. En massa folk kommer från landsbygden och vill tjäna pengar - like the rest of us.
      -Drogsituationen har blivit värre. Det har alltid funnits kif och hasch, of course, men idag kommer det även heroin, kokain och crack av dålig kvalitet från USA. Folk blir tokiga av det. There has been some throat-cutting lately.
      Hur var livet här i Tangier under 40- och 50-talet?
      -Tja, det var väl likadant som idag...?
      Han tittar frågande upp i taket.
      Men hur såg en typisk dag ut för dig?
      -Jag jobbade, förstås. Min fru var ute en hel del, men jag stannade oftast hemma. Och när hon kom tillbaka och berättade om vad hon gjort tänkte jag alltid att "vad skönt att jag inte följde med". Men hon bjöd hem en del folk, det gjorde hon...
      Tillsammans utgjorde Paul och hustrun Jane Auer centralfigurerna i 40- och 50-talens intellektuella umgängesliv i Tangier.
      Så du satt inte på kafé hela dagarna?
      -Nej, jag har aldrig varit på kafé. Kanske någon gång. Jag har aldrig förstått mig på kaféer. Jag förstår inte vad folk gör där.
      Det är ett märkligt uttalande från en man vars berättelser är späckade med kafémiljöer.

"The mal gusto of Bertolucci"
BOWLES FÖRSTA KARRIÄR var den som kompositör. Efter ett misslyckat försök att studera konst undervisades han under ett par års tid av Virgil Thomson och Aaron Copland, men sporadiskt och aldrig med något starkt fokus. Bowles var och förblev en envis autodidakt - och framför allt en envis resenär.
      Trots eller kanske tack vare det kom Bowles att under 30- och 40-talen komponera otaliga musikstycken, främst för Broadway-teatrar och andra New York-scener. Mest känd är han för sin, som den brukar beskrivas, märgfulla och rika stämningsmusik i samarbete med regissörer som Orson Welles, John Houseman, William Saroyan och, oftast, Tennessee Williams. Bowles komponerade även fristående musik som pianokonserter samt operan The Wind Remains (1942), baserad på en pjäs av Federica Garcia Lorca. Trots den litterära karriären vidmakthöll Bowles komponerandet och levererade så sent som 1978 musik till pjäsen Caligula.
      Hustrun Jane var en tämligen framgångsrik författare. Till viss del var det hennes arbete som fick honom att välja det litterära spåret. Han hade emellertid tidigt intresserat sig även för skrivande. I ett långt senare presentationsbrev till en förläggare skriver han:
When I had completed secondary school at sixteen, I enrolled in an art school. At the end of the first term painting seemed silly, so I went to the University of Virginia because Poe had gone there. When the first year was half finished, I went off to Paris, where I'd already been published in various so-called avant-garde magazines...
      Det han fått publicerat var dikter. Efter Paris reste han runt i Europa, åkte tillbaka till universitet och kompositörstudier i USA, rymde till Europa igen och fick så småningom rådet av Gertrude Stein att åka till Marocko.
I wandered around Morocco, Algeria, the Sahara ... then went to the West Indies ... South America and Central America. Then Mexico for four and a half years. In between I came back here to write scores for Broadway shows, of which I have done about two dozen, including ... the first William Saroyan play and the first Tennessee Williams play ...Then I went down to the Sahara and wrote The Sheltering Sky.
      Romanen The Sheltering Sky (Den beskyddande himlen) blev en stor succé. Året var 1949 och tjugo år hade förflutit sedan den första Europa-resan. Drygt fyra decennier senare filmatiserades boken av den italienske regissören Bernardo Bertolucci, en amerikansk produktion med John Malkovich och Debra Winger i huvudrollerna.
      Vad tyckte du om filmen Den beskyddande himlen?
      -Awful. You know, it's the mal gusto of Bertolucci. Han hade fått en massa Oscars för Den siste kejsaren och så ville han upprepa bravaden med The Sheltering Sky. Jag sa åt honom att det inte var någon bra bok att göra film av, men han ville inte lyssna på det örat. Och så blev det ingen särskilt framgångsrik film heller...
      Han ser belåten ut.
      Och vad tycker du om filmen Naked Lunch?
      Han skiner upp.
      -Ah, den är mycket bättre än The Sheltering Sky.
      Och boken?
      -Mycket bra. Naked Lunch är en av de roligaste böcker jag läst. Will Burroughs förtjänar verkligen den berömmelsen han fått. He was a very funny person.
      Den amerikanske författaren William S. Burroughs kom till Tangier 1954 och blev lika förtjust som Bowles över stadens kvaliteter som ostörd tillflyktsort. Fem år senare skrev han den uppmärksammade och stilistiskt nyskapande romanen Naked Lunch som 1991 stöptes till film av amerikanen David Cronenberg.

"Publishers are thieves"
DET VAR I och med The Sheltering Sky som författarkarriären tog fart. Romanen har också förblivit Bowles största bästsäljare. Under decennierna som följde skrev Bowles kontinuerligt noveller och romaner, varav många givits ut. Bland de sammanlagt fem romanerna kan även nämnas Let It Come Down och The Spider's House. Bland de många novellsamlingarna märks särskilt The Delicate Prey and Other Stories, A Hundred Camels in the Courtyard, Things Gone and Things Still Here samt A Distant Episode: The Selected Stories.
      Under åren umgicks Bowles allt mer med marockanska författare och konstnärer. Han intresserade sig för marockansk musik och spansk litteratur och översatte 1964 romanen A Life Full of Holes, av Larbi Layachi, från en inläsning på band som Bowles själv låtit göra.
      Det Paul Bowles senast publicerat är The Tangier Journal: 1987-1989, ett antal dagboksliknande skildringar från Tangier som kom ut 1991. Bowles var då 80 år gammal. Under de senaste åtta åren har inget mer publicerats och man kan förmoda att hans karriär nått sin ändstation.
      Skriver du något idag?
      -Nej, det är lite svårt eftersom jag inte kan se vad jag skriver...
      Men du skulle ju kunna diktera?
      -Well, I hope I die before I do that...
      Håller du kontakten med ditt förlag?
      -De håller kontakten med mig... De skickar fax och ringer och vill att jag ska skriva något åt dem. De tror mig inte när jag säger att jag inte kan se vad jag skriver längre. Publishers are thieves. They are on the other side of the barricade.
      Vi frågar vidare om hans böcker fortfarande säljer bra i Europa. Bowles ser förvirrad ut.
      -Would that mean more royalty-checks?
      Han låter uppriktigt intresserad. Bowles har nog varit en person som mer eller mindre planlöst givit efter för sin äventyrslusta, men vi anar likväl, i många av hans kommentarer, hur han också ständigt jagat pengar och framför allt mer pengar. Inte för att Bowles hankat sig fram på existensminimum. När han reste i sin ungdom hände det sig visserligen att han var tvungen att åka tillbaka till hemstaden New York "på grund av pengabrist", men den verkar ha ofta kunnat råda bot på genom att ordna ett stipendium eller sätta musik till någon Broadway-uppsättning.
      Det är över huvud taget svårt att uppfatta Bowles som någon som vänt på småslantarna. Det ovan citerade presentationsbrevet till förläggaren fortsätter:
After that I went to India ... then Ceylon, where I saw a small island I liked ... and heard in Madrid the following autumn that I could at last buy it, which I did that very day. Then I went to South Africa and back to Ceylon, from where I arranged a Rockefeller Grant to record indigenous music in Morocco.

"You see, it's my noise-machine"
DET BLIR EN paus i konversationen. Vi tittar oss än en gång omkring i det lilla rummet. På bordet bredvid sängen trängs böcker, pråliga skrin, medicinburkar och en uppenbart hemgjord, svart cylinder med en halvtrasig plastpropeller längst upp.
      Vad är det här för något?
      -Ah, you see, it's my noise-machine, jag tål bara inte oljud från gatan och bilar och sånt. Därför har jag den här lilla apparaten. Den skapar ett ljud som gör att jag inte hör gatubullret.
      Kan vi prova den?
      -Visst.
      Jag trycker på den lilla knappen och apparaten går igång med ett distinkt och relativt starkt surrande. Det är ett mycket irriterande ljud.
      Det var en intressant uppfinning.
      -Yeah, this machine has gone through many avatars. My first version had a metal...er...er...
      Propeller?
      -Yeah, propeller...and one night it came loose and passed right next to me. It almost decapitated me. Unfortunately it didn't.
      -And then, another time, when I had changed it to plastic, it also came loose and flew out of the window, like a bird...
      Han ser fundersam ut och tittar mot fönstret.
      -...and I don't know where it went...
      Han talar drömskt och med allvar i rösten. Vi tänker att Bowles, som enligt en vän fortfarande börjar dagen med ett par haschcigaretter, nog haft tillfälle till många esoteriska för att inte säga surrealistiska resor i dagdrömmarnas värld, särskilt som han efter 67 år i Marocko även präglats av det arabiska, filosofiska godtycket. I en essä som medföljer grammofoninspelningen "A Hundred Camels in the Courtyard", där Bowles bland annat läser gamla marockanska kif-berättelser, skriver han:
Moroccan kif-smokers like to speak of the "two worlds," the one ruled by inexorable natural laws, and the other, the kif world, in which each person perceives "reality" according to the projections of his own essence, the state of consciousness in which the elements of the physical universe are automatically rearranged by cannabis to suit the requirements of the individual. These distorted variations in themselves generally are of scant interest to anyone but the subject at the time he is experiencing them. An intelligent smoker, nevertheless, can aid in directing the process of deformation in such a way that the results will have value to him in his daily life. If he has faith in the accuracy of his interpretations, he will accept them as decisive, and use them to determine a subsequent plan of action. Thus, for a dedicated smoker, the passage to the "other world" is often a pilgrimage undertaken for the express purpose of oracular consultation.

"Barbara Cartland? Har jag aldrig hört talas om"
MÅNGA GÅNGER BÖRJAR Bowles tala om något ämne ryckt ur luften. Han gör bland annat en vilda västern-liknelse och menar att berberna, folkslaget som tillsammans med araberna utgör majoriteten av Marockos befolkning, är nordafrikas indianer. Vi, som inte ens ser skillnad på en berb och en arab, funderar över vilken vilda västern-karaktär Bowles i så fall motsvarar. Knappast en trapper och i synnerhet inte en sheriff. Möjligen Jack London, om det nu räknas.
      När vi precis är på väg att gå säger Bowles.
      -You know, I once owned an island close to Sri Lanka...
      Jaha?, svarar vi men Bowles är återigen försjunken i egna tankar.
      Ön, densamma som omnämndes i brevet ovan, heter Tabropane och köptes av Bowles 1952, tre år efter hans första sejour i Indiska oceanen. Resan finansierades av de första royalty-pengarna för The Sheltering Sky. Några år senare sålde han ön under märkliga omständigheter, berättar han vidare.
      -Min fru hade blivit sämre så jag bestämde mig för att sälja ön.
      Troligen syftar han på att Jane drabbats av stroke 1957.
      -Men någon hade tipsat polisen om att jag var kommunist så det sattes upp anslag på mitt hus om att det konfiskerats av regeringen. När ön väl blev såld tillföll pengarna den lankesiska regeringen. Det är inte klokt. Jag menar, hur kunde de tro att jag var kommunist? En kommunist från New York...
      Han skrockar för sig själv i sängen.
      Har du rest något i Indiska oceanen på senare år?
      -Nejnej, you can't travel anymore. Inte som förr. Det är bara folk som vill lura av dig dina pengar överallt.
      Har du varit i Sverige?
      -Nej, jag har aldrig varit i något skandinaviskt land and of course I'll never go there either...
      Vi har dragit över våra fem minuter rejält och klämmer ur oss en sista fråga som vi tidigt planerat att ställa.
      En annan mycket känd författare, men i en helt annan genre, har också hus här i Tangier. Hon är engelska och heter Barbara Cartland. Känner du henne?
      -Barbara Cartland? Nej, vem är det? Henne har jag aldrig hört talas om. Och hon har säkert inte hört talas om mig heller.
      Därefter tackar vi för oss och säger adjö. Vi går ut på gatan och kisar mot det ännu starka dagsljuset. Om inte länge är det mörkt i Tangier.

text och foto: RIKARD WESTMAN

De kom, de talade, de gick. Antecknade. Kudden höll huvudet i sitt grepp. Chauffören kom in. Vi åker till parken i morgon, promenerar och blickar ut över havet. Några ytterligare andetag av luften från världen.
      Han somnade stilla i lampornas starka sken, till propellerns envetna oljud, oberörd av tidens gång, en benig gestalt som ännu inte alltför inlindad i förvirringens våta filt tycktes fyllas till bredden av galghumorn och en synnerligen spjuver cynism.

nights

there have been times
what with this and that
when the whisper of words was not enough

on some shelf of memory
lies a misplaced summer
one not stored away for later savoring

surely it ended early
with unexpected fogs
with the wind sliding past through unmeasured darkness

no voice could be enough
what with this and that
and with the hours falling faster

This is an interview with the american composer and author Paul Bowles, originating from New York but since 1931 living in Tangier, Morocco. Too good for you we've translated it. Click flag.
© Copyright 1998 Asshole Magazine

asshole 1/98 \ editorial \ zeitgeist \ homme \ femme \ concept \ moda \ power boy\resort\garment \ conte \ bowles